Hecker i ett otyst rum

Jag lyssnar på Tim Hecker igen, den här gången i en läsesal. En sal med en tvetydig mural där det grekiska möter den svenska allmogen. (Nå, så tvetydig är den nog inte när allt kommer omkring.) I muralens mitt sitter en man jag först känner igen som Arvo Pärt. Kanske är det bara hans asketiska kappa jag associerar med Pärts extrema tonekonomi. Salen har god akustik. Fylld med den tystnad som ihärdigt talar genom suckar, tangentbordsknatter, stolsskrap, klingande Messenger-signaler och uppgivna viskningar. Jag älskar egentligen ljudet av det här rummet men i dag väljer jag Tim Heckers Love Streams.

Att beskriva Hecker i termer av ambient, som ofta görs, är felaktigt. Heckers musik är ingen långsam rörelse. Hos Hecker händer inget över fem minuter. Hos Hecker händer allt, hela tiden. Med små medel vill varje ton göra sig påmind i varje stund. Stråkackord som spricker genom gitarrförstärkaren. Maniskt oscillerande orgelpunkter. Förrädiskt enkla arpeggion som stiger upp ur mattor av sinuspulser. Träblås som kanske kom genom en mikrofon, kanske genom en riktigt dålig digital modell.

Det är både enkelt och felaktigt att dra paralleller till Steve Reich, i synnerhet Tehillim eller The Desert Music. Skillnaden är att Reichs musik hela tiden tålmodigt väntar in nästa element, nästa kontrapunkt eller modulering. När spänningen blivit outhärdlig upplöses den och rörelsen över tjugo minuter kan fortsätta. Hos Hecker finns ingen spänning. Vi kan inte vänta på något som kräver vår odelade uppmärksamhet i varje tiondel av en sekund. Och jag älskar det lika mycket som jag älskar läsesalens akuta presens.

Lika fel som det är att beskriva Hecker i termer av ambient är det att tala om honom i termer av noise. Men något i lyssningsupplevelsen påminner om att höra hans namne Florian Hecker, Annabelle Playe eller Lasse Marhaug fylla ett rum med en outhärdlig ljudvägg, för vacker för harmoni. Det är en upplevelse utan temporala fixpunkter. Det som passerat är förbi, det som kommer går inte att skönja. I varannan bok jag läser benämns det ”mindfulness”. Men ordet ”mindfulness”, som med rasande fart tappar sitt levda innehåll, kan inte beskriva frustrationen och vilan i att tvingas tvinga sig att uppleva ett ljud som egentligen skär, bara för att det aldrig kommer tillbaka.

Mitt laptops batteri blinkar rött. Det jag kom för att läsa är inte läst. Det jag kom för att skriva är inte skrivet. Istället fick jag vara hos Hecker i tjugo minuter. Nu får han tona ut i salens ljud.

Stop Making Sense av Scott Wilson

I Stop Making Sense: Music from the the perspective of the real gör Scott Wilson en Lacaniansk läsning av musik. Musiken, i form av det hål som lämnas i ljudet när den framförs, låter oss ana det reala. Musiken är en annan form av kommunikation, utan mening men inte meningslös. Det ljudande omedvetna, ”the audio unconcious” bildar ett eget register. Vore jag mer hemma i den Lacanianska terminologin skulle jag kanske våga kalla det ljuljud.

Vad gör då Wilson med sitt ljudande omedvetna? Det vanliga, kan man väl säga. Från Bach, via Luigi Russolo, Lennon, Ono och fram till Merzbow låter han musiken beskriva samhällsutvecklingen via nyliberalismens ordinära psykos till 2010-talet ordinära autism. Kapitlet om David Byrnes autistiska konst är en höjdpunkt och låter mig tänka att vi kanske alla kan bli iPhone-hikikomoris ändå. Konsten klarar sig. Den kanske till och med blir vackrare.

Casette Pieces


Two short pieces recorded using manipulated cassette tape and failing cassette recorders. Released September 6, 2015.